Den Sista Fyrvaktaren

Sara Wadell

This is an English-Swedish side by side translation of the book Den sista fyrvaktaren by Sara Wadell.

Den Sista Fyrvaktaren

På en ö långt ute i havet, ligger en fyr.
Den lyser starkt när det är mörkt.
Den leder båtarna rätt.

På ett berg bredvid fyren
ligger ett litet vitt hus av trä.
Där bor Julius.
Han ser ut som de flesta människor gör,
Så skulle han beskriva sig själv.
Han har inte mycket hår kvar
men annars ser han ut
som han har gjort hela livet.

Den som träffar Julius skulle beskriva honom
som en lång och smal gubbe
med små pigga ögon under kepsen,

Alltid klädd i rutig skjorta,
blå hängslebyxor och träskor.
Vinter som sommar.
Många tycker att Julius ser sur ut,
själv säger han att det är så han ser ut
när han tänker.
Julius tänker mycket nämligen.

Julius vaktar fyren.
Det har han gjort i många år nu.
Han har älskat havet
sedan han var en liten pojke.
Han brukade cykla ner till varvet
för att titta på fiskargubbarna.

Varje vår målade de sin båt med tjära.
Det luktade så gott.
Fyrvaktare blev hans yrke
och han skulle inte kunna tänka sig
att göra något annat.

— Kom Albin, titta på molnen, säger Julius
och lyfter upp den grårandiga katten.
Katten vill inte titta på molnen
och vrider sig ur Julius famn.

Julius kisar upp mot himlen.

— Det mulnar på, mumlar han för sig själv.
Han suckar och sätter sig tungt ner
på köksstolen. Katten Albin sitter vid dörren
och jamar envist.

— Men du ska förstås gå ut ändå,
muttrar Julius och öppnar dörren för katten.
Albin kilar snabbt iväg över klipporna
och Julius lyfter blicken ut över vattnet.

Långt därute syns en liten vit båt
som styr in mot Julius ö.
Det är postbåten.

Den kommer bara
när det finns post till Julius.
Oftast är det en räkning
men Julius brukar hoppas på något annat.
Något roligare.

Han går ner till bryggan
och möter Camilla.
Hon kör postbåten i dag.

— Titta Julius! säger hon glatt.
I dag får du vykort.
Från USA ser det ut som.
Det är en bild på Frihetsgudinnan.
United states of America
står det med röd text över bilden.

Julius stoppar vykortet i fickan
och börjar knalla den lilla stigen
uppför berget till sitt hem.

Han sätter sig i köket med en kopp kaffe.
Det är lite högtidligt att få vykort
och brev numera.
Han har förstått
att det är e—post som gäller
men han har ingen dator.
Det har aldrig blivit av att han skaffat en.

Hej Julivs! Här i Amerika har vi det järtebral
Maren är rantastisk och människorna så vänliga_
HoPPas att du har det bra.
Kram, Ella och Sigge

står det prydligt skrivet
på baksidan av kortet.

Ella är Julius syster och Sigge hennes man.
De reser ganska mycket.
Julius är inte avundsjuk,
han tycker att det verkar jobbigt att resa.

Alla väskor, trångt på flyget. Stå i långa köer.
Främmande mat och språk han inte förstår.
Julius trivs bäst hemma. Här på ön.

Han sätter på radion. Det pratas
om ditten och datten, om blommor
som ska planteras nu till våren. Att folk
måste köra långsammare på motorvägen.
Plötsligt pratar de om fyrarna i Sverige.
Julius skruvar upp volymen
på den gamla radion så det skräller i köket.

— Det är egentligen vansinne
att ha kvar fyrarna.
Fyrar kanske är romantiska
men de ligger ofta på dyr mark.
Mark som rika människor borde köpa.
De har råd att bygga hus nära havet.

Så säger en expert som låter viktig på rösten.
Julius stänger av radion.
Han känner sig arg och irriterad.
Hur skulle det se ut om alla fyrår försvann?
Stora och vita står de där, mitt i havet.
Visserligen behövs ingen fyrvaktare längre.
Fyrarna sköts ju automatiskt.
Men Julius tycker att det behövs någon
som ser till att allting fungerar.
Att alla lampor lyser
som de ska till exempel.
Att sakerna inte blåser sönder.
Och om han inte behövs här,
vart ska han då ta vägen?

Han går bort till fyren.
Han går dit minst en gång om dagen
för att se att allt står rätt till.
Han tycker om sin fyr.
Det luktar gott av trä
och hav därinne.

Går man hela vägen uppför spiraltrappany
ser man ut över hela Västerhavet.
Framför det stora runda fönstret står en stol.
Där brukar han sitta och titta ut och fundera.

Han tittar ut genom fyrens runda fönster
och ser en kajak en bit ut i havet.
Det måste vara någon som inte vet om
att det ska bli oväder tänker han.
Han ser mörka moln närma sig
vid horisonten och minns
att hans sovrumsfönster står öppet.
Bäst att gå upp och stänga fönstret
innan regnet kommer, tänker han.

På väg upp till huset vänder sig Julius om
och ser att kajaken kommit närmare.
Det sitter en rödhårig kvinna i den.
Båten styr rakt mot ön.
Han skyndar på stegen.

Hon är väl inte på väg hit?
Vad ska hon här att göra?
Han vill inte ha främmande människor
på ön. Han vill vara ensam här.
Han ser att kvinnan har sett honom.
Hon viftar med ena armen.

Julius skyndar in i huset
och stänger dörren.
Han ser hur kvinnan smidigt styr in kajaken
vid hans lilla brygga.
Hon hoppar ur och binder fast den
med ett kraftigt rep.
Hon verkar lika stark som en karl,
tänker Julius.

Kvinnan börjar gå uppför berget.
Hon kommer närmare med bestämda steg.
Hon promenererar hela vägen
uppför backen till hans hus.

Julius tycker att hon ser arg ut
och han gömmer sig bakom gardinen.
Han kan se hur hon tittar in
genom köksfönstret, han står helt stilla.
Snart bankar det på dörren.

— Hallå? Jag behöver prata med dig,
ropar hon genom dörren.
Hennes röst låter taggig
som ett tistelsnår tycker Julius.

Försiktigt öppnar han dörren och kikar ut.
Kvinnans hår är eldrött på nära håll.
Hennes ögon är smala
och händerna håller hon bestämt i sidorna.
Hon har gått fort upp för backen
och ser inte ens trött ut.
Hon ser verkligen arg ut.
Julius vill stänga dörren igen.

— Varför springer du och gömmer dig
när du ser att jag kommer, fräser hon.

Julius tittar ner på sina raggsockar.
Sockorna har ett hål där fram
och stortån tittar ut. Han skäms.
Det blir tyst en lång stund.

— Jag tänkte bara fråga om jag kan sätta upp
mitt tält här på ön, säger kvinnan.

Hon låter lite mindre arg nu.
Hon ser nyfiken ut.
Hennes ögon är mycket gröna.
Hon sträcker fram sin hand.

— Jag heter Gun, jag är äventyrare, säger hon.

Julius tar tveksamt handen.

Hon har valkar i handen.
Som en grovarbetare.

— Julius, fyrvaktare, säger han
och känner sig dum.

—Tälta kan du väl göra
men det ska bli oväder i natt
så jag vet inte hur lämpligt det är,
muttrar han.

— Äsch, lite oväder ska jag nog klara.
Jag har ett bra tält och sovsäck.

Julius vill säga att det inte går.
Att hon måste ge sig av.
Men han förstår att det är olagligt.
Allemansrätten gäller för alla.
Även på ön.
Alla har rätt att vara i naturen.

Som om Gun kunde läsa tankar säger hon:
— Ja, jag är ju egentligen inte här
för att fråga om lov.
Tänkte bara att det vore trevligt att
presentera sig.

Hon är på väg ut genom dörren igen
och Julius kommer inte på något vettigt
att säga. Han ser hur hon går ner till båten
och börjar sätta upp ett tält.
Det är svårt eftersom det blåser mycket nu.
Julius sätter på sjöväderrapporten på radion:
Utsikter till onsdag natt.
Sydost vridande till väst,
femton till arton sekundmeter.
Torsdag förmiddag avtagande.

Klockan tio är deckaren på teve slut.
Julius och katten Albin
vill gå och lägga sig.

Regnet droppar på rutan
och vinden tjuter utanför.
I det starka skenet från fyren
kan Julius se tältet.
Det står fortfarande på plats
men det syns att vinden drar i det.
Julius kan inte låta bli att undra
om tältet ska hålla.

Mörkret lägger sig över ön.
Fyren sprider sitt varma ljus
över det oroliga vattnet.
Vinden viner runt husknuten
och regnet slår mot taket.
Julius kan inte sova.
Han ligger vaken och undrar
hur Gun har det i tältet.
Han vrider sig oroligt i sängen.

Ute i tältet ligger Gun också vaken.
Det är första gången hon tältar ensam.
Den enda gången hon tidigare har tältat
var när hon var på läger med skolan.
Då var hon bara tio år.

Hon minns att hon tyckte
att det var obekvämt och kallt.
Hon kämpar med att känna sig äventyrlig
och stark men hon fryser
och känner sig ynklig.
Det regnar in i tältet.
Hon funderar på att gå upp och fråga
om hon får låna Julius kökssoffa.
Men hon är för stolt. Hon har ju skrytit
och sagt att hon är äventyrare.
Gud, så dumt.
Att hon aldrig kan hålla tyst,
tänker hon nu.

Badrocken

Tidigt på morgonen, före klockan fem,
bankar det på ytterdörren.
Julius har sovit dåligt
och vridit och vänt på sig många gånger.
Han sätter sig upp i sängen med ett ryck.
Albin ligger vid fotändan
och blänger surt på honom.
Han är inte van vid
att Julius far omkring i sängen
och stör hans nattsömn.

Julius går upp och öppnar dörren.
Där ute står en dyblöt Gun.
Hon huttrar av kyla.
Utan ett ord går hon förbi honom
och in i värmen.

Hennes sovsäck droppar
och bildar små pölar på hans golv.

— Tältet skulle vara regntätt sa dom!

Mer hinner hon inte säga
innan hon försvinner in på toaletten.
Julius hänger upp sovsäcken
framför kaminen. Julius går ut i köket
och sätter på kaffe.

I badrummet vrider Gun vattnet ur håret.
Det droppar ner i Julius badkar.
Det är ett gammalt badkar
med bruna ränder efter rostigt vatten.
På väggen sitter
ett inramat svartvitt foto på fyren,
det ser ut att vara taget för länge sedan,
tänker Gun.

Försiktigt öppnar hon badrumsskåpet.
Hon vill se vad Julius har där inne.
På en hylla ligger bara en tandborste,
tandkräm, en svart kam
som saknar flera tänder och en deodorant.

En enkel man, tänker Gun.

På väggen hänger en roströd badrock
prydligt upphängd på en krok.
Gun luktar på badrocken.
Den luktar svagt av kokkaffe och vedspis.
Hon bestämmer sig snabbt.
Hon drar den om kroppen. Hon tänker
att Julius faktiskt får låna ut sin badrock
annars kommer hon inte att sluta frysa.
Då blir hon säkert sjuk.
Hon hittar ett par raggsockor
i ett hörn. Hon tar på sig dom också.
Hon hatar att frysa.

När Gun kommer ut ser Julius
att Gun har lånat hans kläder.
Både hans badrock
och hans slitna gamla sockor.
Han blir både blyg och förvånad
och vet inte vart han ska titta.

— Jag hoppas att det är okej . .. frågar Gun.

Julius nickar bara.
Han blir blyg när han ser att Gun
har satt på sig hans kläder.

— Kaffe? frågar han kort.

— Ja tack, det vore gott, säger Gun
och ser plötsligt riktigt nöjd ut.
Hon sätter sig i kökssoffan
och klappar Albin.

Julius häller upp kaffe
och tar fram Mariekex ur skåpet.

— Har tyvärr inget roligare,
säger han.

Gun ler och doppar ett kex i kaffet
så att det blöts upp och halva faller
till kaffekoppens botten.

— Jag älskar Mariekex.
Särskilt torra.

Julius är lite skrämd över att ha
en främmande människa i sitt hus.
Det är tidigt på morgonen
och här står en kvinna han inte känner.
I hans badrock!

Han vill helst att hon ska gå.
Han vill sitta framför vedspisen
och sörpla kaffe och klappa katten.
Se solen stiga på himlen.

— Hade jag haft ett bättre tält
hade jag klarat det, säger Gun.
Jag är nog inte så tålig
som jag skulle vilja.

— Jag som trodde att du var en äventyrare
säger Julius lite retsamt.

Gun ler snett.

— Jag kallar mig så efter skilsmässan.
Du förstår jag var gift med Åke,
en riktigt tråkig typ.
Han ville aldrig göra någonting.
Nu när jag är ensam passar jag på
att göra spännande saker.

Att till exempel paddla havskajak!
Jag har köpt rullskridskor också.
Jag har börjat öva utanför garaget.

Julius sitter tyst.

— Åke var så tråkig, suckar Gun
och fortsätter:
Han ville aldrig resa
eller hitta på något roligt.
Bara meka med bilar
eller spela på hästar.

Julius skruvar på sig.
Han känner sig olustig.
Han känner inte Gun
och nu berättar hon en massa
om sin man.
Han gillar inte
att höra andra prata om sina liv.

Tror hon kanske att han också
ska börja berätta om sitt liv nu?
tänker han.

— Nu när vi är skilda känner jag mig
inte gammal längre. Förstår du?
säger Gun och tittar med stora ögon
på Julius.

Julius rycker på axlarna.
Han vet inte vad han ska säga.
Han är ovan vid att prata
och han känner inte Gun.
Julius tycker inte att livet
är mycket att fundera över.
Det är vad det är.

Gun stirrar på honom.
Hennes ögon är klara och starka
men hon ser trött ut.

Hon kan inte ha sovit mycket i natt,
tänker Julius.

Men hon fortsätter att prata:
— Det finns så mycket att upptäcka,
säger hon och gäspar.

Julius känner sig pressad.
Han fumlar med kaffekoppen
och känner att han rodnar.
När han tittar upp ser han
att Gun blundar.
Hon har somnat
med huvudet mot väggen
och den spinnande Albin bredvid sig.

Jösses, hon har somnat, tänker Julius.
Han vet inte vad han ska göra.
Hur ska han bli av med henne?

Julius sätter sig på sin vanliga plats
vid köksbordet och försöker lösa
ett korsord i tidningen Land.
Men han har svårt att koncentrera sig
eftersom Gun snarkar.
Julius har aldrig träffat en kvinna som hon.
Inte för att han har träffat
så många kvinnor alls.

Det blev aldrig av att han gifte sig.
Han hade sällskap med en flicka
när han var runt tjugo år.
Hon hette Amanda
och hade runda fina kinder
och ett smittande skratt.
Julius tyckte mycket om henne
men det tog slut efter ett par år.
Amanda ville gifta sig
men Julius tyckte att de borde vänta.

Han ville bli färdig ingenjör först.
Och han var inte klar med utbildningen.

Amanda hade inte tålamod att vänta.
Hon gjorde slut och ett halvår senare
läste Julius i tidningen
att hon hade gift sig med en militär.

Någon mer flickvän blev det aldrig.
Han kände sig alltid blyg
tillsammans med kvinnor.
Egentligen var det likadant med vänner.
Han hade några få vänner
när han var ung.
Men han var dålig på att ringa
och söka upp dom.
Så dom försvann en efter en.

Egentligen, tänker Julius,
är jag nog en riktig tråkig karl.

Säkert minst lika tråkig
som Guns före detta man, Åke.
Julius ogillar både bilar och hästar.
Han nöjer sig med sin fyr, sin katt
och sina korsord. Om radion fungerar
och kaffet är gott, behöver han inget mer.

Julius tittar på Gun
som snarkar med öppen mun.
Tänk om någon som känner honom
hade sett att det sitter en snarkande kvinna
med eldrött hår i hans kök.
Klädd i hans badrock och raggsockor.
Hans syster Ella hade blivit glad.
Hon tjatar jämt om hur ensam
han måste vara på ön.
Och hur många kvinnor
som skulle bli överlyckliga
om de lyckades fånga honom.
Julius tvivlar på detta.

Tjugo minuter senare
vaknar Gun med ett ryck.
Hon öppnar sina gröna ögon.
Ett ögonblick ser hon förvirrad ut.
Men så minns hon var hon är.
Hon suckar tungt och ser ut genom fönstret.
Himlen är ljust grå och regnet har slutat.
Det ser ut som om solen snart ska börja skina.

— Idag blir det fint väder, säger Julius.
Kanske bäst att du åker innan det ändrar sig.
Vädret alltså. Men Gun bara sitter.
Hon ser inte ut att vilja röra på sig,
tycker Julius.

Han fortsätter med sitt korsord
och tänker att han får väl vänta ut henne.
Om inte annat lär hon bli hungrig
och han har inget att bjuda på.
Bara torra kex.

Strömmingen han ska ha till middag
räcker bara till honom och katten.

— Vad har du för drömmar?
frågar Gun plötsligt.

Julius vet inte vad han ska svara på det.
Drömmar?
Han har väl inga drömmar?

— Jag vill bara leva i fred, i lugn och ro,
säger han.

Gun rycker på axlarna.

— Tja, det är ju också en slags dröm antar jag,
säger hon och ler. Min dröm är
att våga göra allt jag vill innan jag dör,
jag vill aldrig sluta att vara nyfiken
på andra människor och platser.

Julius börjar bli sur.
Han har inte frågat Gun
vad hon vill och inte vill.
Och hon bara pratar hela tiden.

Högt säger han:
— Men jag är inte nyfiken.
Jag vill inte prova nya saker
eller träffa en massa människor.
Jag vill ha det som jag alltid har haft det.

Julius känner att han måste försvara sig.
Stå upp för sin rätt att bo på en ö.
Ensam. Utan jobbiga människor.

Gun nickar.

— Okej, det är ju ditt val. Men innan
jag åker härifrån, får jag bjuda ut dig
på en tur i kajaken? Som tack för frukosten?

Hennes gröna blick möter Julius grå.

— Åk med mig runt ön.
Det är en dubbelkajak
och du kan sitta där jag brukar ha tältet.

Julius känner hur han
blir nervös i magen.
Han rynkar bekymrat pannan.

— Jag är ingen båtmänniska.
Jag tycker bara om vattnet från land.

— Men du kan väl prova?
tjatar Gun.

Julius har inte den minsta lust

att sätta sig i en kajak med Gun.
Han vill att hon ska ge sig iväg.

Han vill att allt ska vara som vanligt.

— Snälla? försöker Gun. Bara en liten tur?

— Jag tänker inte sätta mig i en båt,
säger Julius och hör själv hur sur han låter.
Gun suckar och reser sig.

Hon rullar ihop sin sovsäck. Tar sina kläder
som Julius har hängt framför brasan.
Hon går ut i badrummet och byter om.

— Du låter precis som Åke,
säger hon när hon kommer ut igen.

Det vill inte Julius höra.
Han vill inte vara lika tråkig som Åke.

Gun är klar att gå.
Hon lägger handen på dörrhandtaget,
vänder sig om och säger:

— Hejdå, och tack för att jag fick torka här.

Julius harklar sig.
Ställer sig upp och muttrar:
— Okej, då. Jag följer väl med då.
Men bara på en liten tur.

Världshuset

Solen värmer deras ansikten
när de går nerför klipporna.
Gun bär tältet och Julius hennes sovsäck.
Han känner sig blyg men också pirrig
när han tänker på att han ska paddla kajak
med en främmande människa.

Julius tycker att det känns fånigt
att kravla ner i Guns kajak.
Han får liksom böja på hela sin långa kropp
för att få ner den i hålet.
Går det verkligen att sitta så utan att välta?

Han sätter sig bakom Gun
och tittar stadigt på hennes röda hår.
De glider ut på den spegelblanka vattenytan.
En sjöfågel glider förbi dem
och landar på vattnet.
En bit bort hörs en puttrande motor
från en fritidsbåt.
Gun paddlar lugnt och stadigt.
Julius försöker göra likadant som Gun.
Det går faktiskt riktigt bra.
Det är till och med lite kul.

De kommer allt längre ut på vattnet.
Ön med fyren och Julius hus
syns snart bara som en prick långt bort.
Gun ropar utan att vända sig om:
— Ska vi åka till grannön och äta lunch
på Värdshuset? Jag bjuder!

Julius tvekar.
Äta lunch?
Bli bjuden?

Sitta mitt emot Gun med det röda håret
och behöva se in i hennes gröna ögon
under en timmas tid.
Säkert göra bort sig?

Tänk om hon frågar vilka böcker
han läst eller vilka filmer han tycker om.
Han kommer ju aldrig ihåg sånt.
Eller om hon ber honom
att berätta något roligt.
Han blir rädd.
De skulle ju bara åka runt ön.

— Nja . .. jag vet inte, muttrar Julius.

— Varför inte? Vad ska du göra för viktigt
om du inte har tid att äta lunch? frågar Gun.

Julius kommer inte på något att säga.
Han har ju inte planerat något särskilt.

Han gör det han brukar göra varje dag.
Laga lite mat, prata med Albin,
lösa färdigt korsordet, lyssna på radion
och kanske se en deckare på teven.
Ta en kvällsrunda till fyren förstås.

Sedan kommer han på
att han kanske inte behöver svara.
Han kan bara sitta tyst och låtsas
som om han inte har hört hennes fråga.

Så brukar han göra
när Ella frågar olika saker
och han inte vill svara.
För det mesta fungerar det bra.

Men Gun kommer säkert inte att ge sig.
Hon kommer säkert att tjata fram ett svar.
Nu vänder hon sig om
och stirrar på honom.

Kajaken gungar till.
Och han blir rädd.
För att kajaken ska välta.
Och för hennes blick.
Hon stirrar på honom.

— Va? Vad skulle du göra annars?
Äta måste du ju?

Julius vill inte.
Han vill bara åka hem.
Värma en burk soppa
eller öppna en burk sill.
Äta den ensam framför vedspisen.
Lugn och ro.

Gun skvätter vatten på honom.
Hon verkar vara på lekhumör.
Julius måste blunda
för att inte få saltvatten i ögonen.

Han förstår att Gun kommer att strida
för att han ska följa med. Han ger upp.

— Okej då, säger Julius.
Vi åker väl och äter lunch då.

— Finemang, säger Gun.
Hoppas att det är något riktigt smarrigt
och spännande på menyn.

Julius suckar.

De lägger till vid bryggan
och stiger in på det fina värdshuset.
Julius har aldrig varit där tidigare.
Kyparen visar dom till ett bord vid fönstret.
Det är vackert dukat med
vit duk och silverljusstakar.

Det ser ut att vara ett flott ställe,
tänker Julius och tittar ner
på sina småskitiga snickarbyxor.

Gun suckar och smackar.
Hon verkar gilla utsikten.
Julius tänker att utsikten från hans egen ö
är minst lika fin.
Men han säger inget.

På menyn står Havets Wallenbergare
med hummersås.
Till det serveras en potatisbakelse.
Det låter dyrt och märkvärdigt, tycker Julius.
Det känns olustigt att Gun ska betala.
Han har inte ens några pengar med sig.

En hovmästare kommer fram
till deras bord. Han har svart förkläde
med en stor vit kräfta på bröstet.

Gun beställer två dagens lunch
och ber om ett vin som passar till.
Hovmästaren föreslår ett vin
med ett franskt namn.
Gun säger att det blir säkert bra.

Han går och hämtar vinet
och häller sedan upp en skvätt i Guns glas.
Hon sköljer runt det i munnen
och nickar nöjt.

— Utmärkt, säger hon och hovmästaren
yller både Guns och Julius glas.

Julius är inte van att dricka vin
men det smakar gott, det måste han medge.

Det känns ovant att sitta
vid ett fint dukat bord
och dricka vin med en främling.

Men inte alls så obehagligt som han hade trott.
Det är faktiskt spännande.
Det känns annorlunda än att sitta på fyren
och lösa korsord.

Gun ser ut över havet.

— Tänk vilka underbara platser
det finns på jorden.
De flesta av oss får bara se några av dom.
Jag menar, alla åker till Thailand.
Det är nog fint.
Men hur många får se det här havet?
Havet på västkusten är fantastiskt,
säger Gun.

Julius har inte tänkt på det.
Men plötsligt kommer han
att tänka på sin syster
och vykortet han just fått.

— Eller New York, säger han.

Alla verkar vilja åka till New York.
Min syster och hennes man

är där nu.

Gun fnyser.

— Ja, till Amerika

verkar varje människa vilja åka.
Det har då aldrig lockat mig.
Det var det enda Åke tjatade om
när vi skulle ha semester.
Kan vi inte åka till Amerika
och titta på maffiga bilar,
sa han jämt.

Gun snörper på munnen.

Plötsligt tycker Julius lite synd om tråkige Åke.
Han måste ha haft det svårt med Gun.

Maten kommer in. Julius måste erkänna — 
att den smakar underbart.
De är tysta och äter en stund.
Julius börjar känna sig avslappnad.
Det är skönt att sitta här, 
äta långsamt och se ut över havet. 

Vid bordet bredvid sitter ett förälskat par. 
Julius tänker på hur det skulle vara 
om han och Gun blev kära. 

Han slår snabbt bort den fåniga tanken.
Trriterad på sig själv.
Vad ska han med en romans till?
Sånt strunt.

Gun häller upp mer vin i glasen.
Julius tänker att de borde dricka sakta
så att de inte välter kajaken på väg hem.

- Det är tråkigt att vara ensam, säger Gun.
Jag menar Åke var inte mycket till sällskap.
Vi tyckte olika om precis allt.
Vi ville aldrig göra samma saker.
Men ändå. .. han fanns ju där.
Han satt där i sin stol framför teven.
Han klagade på att maten var dåligt saltad
och han drack sitt morgonkaffe varje morgon.
Jag gör en hel kanna kaffe fortfarande.
Fastän jag är ensam.
Så van är jag att vara två.

 Julius rycker på axlarna.

 — Jag trivs med att vara ensam.
Jag har levt ensam i hela mitt vuxna liv
så jag vet inget annat.

Gun ser på honom med snälla ögon.

Julius undrar om hon tycker synd
om honom eller om hon kanske faktiskt
gillar honom lite?

— Vem pratar du med hela dagarna då?
frågar Gun till sist.

— Albin, min katt, svarar Julius.

— Får du några bra svar? skrattar Gun.

Julius tänker efter.

— Jodå, det tycker jag allt.
Fast de bästa svaren får jag
när jag pratar med mig själv.

De skrattar tillsammans. Det känns bra
att skratta tillsammans med någon.
Att skratta tillsammans med Gun.

Efter lunchen tar de en promenad
på klipporna. Gun håller ett stadigt tag
under Julius arm, hennes röda hår
lyser som eld i solen.

— Jag skjutsar hem dig.
Men jag skulle vilja se din fyr
innan jag åker hem.
Jag har aldrig sett en fyr inifrån.
Det skulle vara kul att få göra,
säger hon.

— Det ska väl gå bra, säger Julius.

Han blir glad över att hon vill se fyren.
Den visar han gärna.

Sjömanshustrun

De paddlar hem till Julius ö.
Han känner sig lugn
och lite trött av maten och vinet.
Helst hade han tagit en tupplur
men det går ju inte när Gun är med.

De går in i fyren. Julius ser att Gun
är imponerad av byggnaden.
Hennes ögon glittrar som på ett barn.
Hon frågar om många saker.
Julius kan svara på allt.

Han bestämmer sig för att berätta historien
han brukar berätta för skolbarn.
De kommer ibland på besök till hans fyr.
Berättelsen om Adelina.

Hon var hustru till en sjörman.
Sedan blev hon ett sjö—spöke.

— För mycket länge sedan, säkert hundra
år sedan, levde en sjömanshustru här på ön.

Julius börjar berätta med lugn röst.

— Hon bodde tillsammans med sin man
och sina sju barn i det huset jag bor nu.
Det var innan fyren var byggd.

Han ser att han har fångat Guns intresse.
Hon sätter sig ner i fåtöljen
vid det runda fönstret. Julius sätter sig
i fåtöljen mitt emot och fortsätter:
— Sjömanshustrun hette Adelina.
Hon var väldigt snäll och rar
och det fanns ingen i hela Bohuslän
som kunde rensa fisk som hon.

— Inte undra på att sjömannen
blev kär i henne, sa Gun.

— En dag kom sjömannen inte hem.
Adelina gick oroligt fram och tillbaka
i stugan. Sjömannen, som förresten
hette Harry, var väldigt noga med
att komma i tid. Han var en man
som man kunde ställa klockan efter.
Så det var inte konstigt
att hon blev bekymrad.

Adelina tittade oroligt ut över havet.
En gång i minuten sprang hon fram till
fönstret och letade efter Harry
och hans båt.

Hon var tvungen att lägga barnen
men var hela tiden sjuk av oro.
När barnen hade somnat bestämde hon sig.

Hon tog den lilla ekan
och åkte ut på havet för att leta.
Vattnet var blankt och stilla den här kvällen.

Fullmånen lyste starkt
och speglade sig vackert i det mörka vattnet.

När hon hade rott en stund

såg hon plötsligt en eka komma emot henne.
Någon satt i fören och rodde
men hon kunde bara se en skugga i mörkret.

— Ursäkta, ropade Adelina över vattnet.
Har du sett min man?
Han kör en fiskebåt här ute
och skulle varit hemma
för flera timmar sen.

Skuggan i den andra båten svarade inte
men slutade att ro.

Hans båt stod nu helt stilla framför Adelina.
Plötsligt pekade han upp
mot den här klippan, där fyren ligger nu.

Adelina tyckte det var obehagligt
och frågade igen:
— Har du sett min man?

Utan ett ord vände skuggan båten om
och försvann ut över vattnet igen.

Adelina var nu både rädd och förvirrad.
Hon bestämde sig för att ro tillbaka till ön
och vänta på Harry hemma.

Och kan du tänka dig,
när Adelina öppnade dörren till stugan
satt Harry där. Framför vedspisen
med två ungar i knät.

Han berättade för Adelina
att han fått fel på båten
och drivit längre och längre ut till havs.
Samtidigt hade vädret blivit riktigt dåligt.
Regnet hade öst ner och det var svårt
att se något annat än vågor.
Men plötsligt hade han fått hjälp
av en skugga i en eka.
Skuggan hade lotsat honom
hela vägen in till land.

Han hade aldrig fått veta vem skuggan var.
Så fort han var framme
försvann den mystiske skuggan.
Kanske var det bara en hjälpsam person.
Eller kanske var det en ängel.

Man fick aldrig veta. Men efter det blev det
bestämt att en fyr skulle byggas på ön.

Fyren skulle hjälpa sjömän att hitta rätt.
Fyren skulle bli ett minne
av den hemlige hjälparen.
Det är därför fyren också kallas:
Den hemlige hjälparen.
Och människor berättar
att de har sett en orolig kvinna,
vanka omkring här på ön.
Det sägs att det är Adelina
som varnar sjömän från att gå ut
med båten i dåligt väder.

Gun ser länge på honom.

— Du är ju en otrolig berättare!
Jag skulle kunna sitta här
och lyssna hela dagen, säger hon.

Julius blir glad av berömmet.

Men han vågar inte visa det för Gun.
Han tittar ner i golvet och säger:
— Asch, det är ju bara en historia.

Det har blivit dags för Gun att åka hem.
Eftermiddagssolen skiner på ön och på Gun.
Plötsligt blir Julius rädd
att han aldrig ska få se henne igen.
De kramas, det känns ovant och lite stelt.
Men skönt, tänker Julius.
Kanske borde han kramas oftare
men han kan inte komma på någon annan
han skulle vilja krama. Någon annan än Gun.

— Det skulle vara trevligt att träffas igen,
tycker du inte? Du skulle ju kunna komma
och hälsa på mig? säger Gun plötsligt.

Julius tänker att han inte vet
så mycket om Gun.
Han vet att hon kallar sig äventyrare,
att hon har varit gift med en tråkig Åke
och att hon vill resa.

— Var bor du då?
frågar han i alla fall till sist.

— I skogen utanför Kungälv.
Om du tar bussen dit kan jag hämta dig.

Julius försöker gissa hur Gun bor.
I en liten lägenhet kanske?
Ett radhus?
Eller kanske en villa med stort garage
där Åke fick plats
med alla sina amerikanska bilar?
Han tänker sig att hon har fina möbler,
många växter och starka färger.

— Jo, säger Julius och nickar.
Det hade faktiskt varit riktigt trevligt.

— Se! Du vågar vara lite äventyrlig ändå.
Stämma träff med en främmande kärring.
Hon skrattar högt.

Julius har aldrig tidigare mött någon
som pratar och skrattar så högt som hon.

— Då ses vi snart igen!

Gun ler mot honom.
Hon ser vänlig och bestämd ut
på samma gång.

— Det gör jag gärna när det blir tillfälle,
säger Julius.


— Blir tillfälle, fnyser Gun.
Du har ju inte ett skvatt att göra på dagarna
så försök inte, säger hon högt.

Julius ler. Hon har rätt.
Han gör inte så många saker på dagarna.
Skolbarnen kommer bara på besök
några gånger om året.
Det är klart han har tid att hälsa på Gun.

Julius följer med Gun till kajaken.
Han bär hennes tält och hennes sovsäck.
Sedan hjälper han henne
att packa ner sakerna i kajaken.

Snart glider hon ut på det spegelblanka
vattnet. Han vinkar efter henne.

— Tack för ett härligt dygn!
Du är en spännande man Julius, ropar Gun.

Snart är hon en liten prick ute på havet.
Julius känner sig glad.
Gun tycker att hennes man var tråkig.
Men hon tycker att Julius är spännande.

— Kan du tänka dig Albin,
säger han flera gånger under kvällen.
Hon tycker att jag är spännande!

Albin ser inte särskilt imponerad ut.
Hon fortsätter bara att slicka sin tass.

Telefonnumret

I sängen på kvällen,
efter den sena deckaren på tv,
ligger Julius och funderar.
Han tänker på livet.
Han räknar och funderar,
vänder och vrider.

Jag har levt i drygt femtio år,
tänker han.
Och de senaste trettio åren
har sett likadana ut.
Jag har levt mina dagar
på ungefär samma sätt.
Kanske är det dags nu?
Dags att göra något annat?

Några dagar efter mötet med Gun
kommer hans syster Ella
och hennes man, Sigge på besök.
De liftar som vanligt med postbåten.
De har med sig amerikanska kakor till Julius
och en T—shirt med tryck på bröstet:
I LOVE USA står det på tröjan.

Han tänker att den kommer han aldrig
att ta på sig.
Men det säger han inte.
De dricker kaffe och äter de söta kakorna.

Ella och Sigge berättar historier om sin resa.
Julius berättar om Gun.
Han vill också berätta något spännande
för en gångs skull.
Han är trött på att alltid lyssna på
andras berättelser.


Ella börjar genast fråga om Gun.
Hur såg hon ut? Var hon tjock?
Ville hon kanske åt Julius pengar?

Sigge dunkar Julius i ryggen och ler.
Julius tänker på att Gun sagt
att han är en bra berättare.
Så han börjar berätta hur de tog kajaken
och paddlade iväg tillsammans.
Att de åt lunch på värdshuset.
Delade en flaska vin och pratade om livet.

Ella blir upprörd. Hon blir tvungen
att ta en påse Samarin magmedicin
ur Julius skafferi.

— Vin? hojtar hon.
Du brukar väl aldrig dricka vin?
Försökte hon supa dig under bordet?
Ville hon åt dina pengar?

Julius känner sig sårad.

— Nej, vi hade trevligt. Och förresten,
vad är det för pengar du pratar om hela tiden?
Jag har inga pengar.

Ella snörper på munnen.

— Nej, men man har väl sett Bonde söker fru
på teve. Kvinnor som söker lycka
och ett fint hus att få bo i.
Hon har väl åkt förbi i båten
och sett ditt fina hus. Vad vet jag?

Sigge avbryter henne.

— Men varför säger du så? Varför skulle
en kvinna inte kunna vara intresserad
av Julius? Varför skulle hon bara
vilja ha hans hus? Nu är du elak.

Ella lugnar ner sig.
Hon sveper sin magmedicin
och klappar Julius på kinden.

— Du är ju min lillebror
även om du är en gammal gubbe.
Jag vill inte att du råkar illa ut.

Julius säger att hon inte behöver vara orolig.
Och resten av kvällen har de trevligt
med kortspel och konjak.
Julius skrattar oftare än vanligt.

Sigge och Ella åker tillbaka till stan
med postbåten nästa dag.
Julius och Albin blir ensamma igen.

Nästa dag tar han fram lappen
han fick av Gun
med hennes telefonnummer på.

Han ser att hon har skrivit dit
sin adress också.
Han vänder och vrider på den.
Lägger den på bordet
medan han kokar kaffe.
Tittar på lappen när han dricker sitt kaffe.
Tar en promenad medan hennes lapp
ligger kvar på bordet.

Han försöker tänka på annat
men en röd kalufs och ett par gröna ögon
finns hela tiden i hans huvud.

Julius går in igen och tar upp lappen.
Han lyfter upp telefonen
och börjar slå numret.
Sedan blir han rädd och lägger på luren
innan det ringer. Han pratar med Albin
som blänger på honom
och säger att han är en riktig fegis.

Julius ser att postbåten 
är på väg in till ön.
Utan att tänka något mer
sätter han på sig sina finaste kläder.
Ett par rena byxor och en vit skjorta.

Han hinner precis kliva ombord
på båten som går till Göteborg och Gun.

The last lighthouse keeper

On a island far out in the sea, lies a lighthouse.
It glows brightly when it's dark.
It guides the boats right.

On a mountain next to the lighthouse
is a small white house of wood.
Julius lives there.
He looks like most people do,
Then he would describe himself.
He doesn't have much hair left
men other he looks
as he has done all his life.

Whoever meets Julius would describe him
like a tall and slender old man
with little prying eyes under the cap,

Always dressed in plaid shirt,
blue hammocks and clogs.
Winter like summer.
Many like Julius looking angry,
he himself says that is how he looks
when he thinks.
Julius thinks a lot, namely.

Julius watches the guy.
He has been doing this for many years now.
He has loved the sea
since he was a little boy.
He used to cycle down to the yard
to look at the fishermen guys.

Each spring they painted their boat with tar.
It smelled so good.
Firefighters became his profession
and he couldn't imagine
to do something else.

"Come Albin, look at the clouds," says Julius
and raises the gray-headed cat.
The cat does not want to look at the clouds
and turns out of Julius' arms.

Julius peers up into the sky.

- It mumbles on, he mutters to himself.
He sighs and sits down heavily
on the kitchen chair. The cat Albin sits at the door
and jammer stubbornly.

- But of course you should go out anyway,
Julius mutters and opens the door to the cat.
Albin wedges quickly over the rocks
and Julius lifts wet out over the water.

Far out there is a small white boat
steering towards Julius island.
It's the mail boat.

It just comes
when there is mail to Julius.
Most often it is a bill
men Julius usually hope for something else.
Something more fun.

He goes down to the bridge
and meets Camilla.
She runs the mail boat today.

- Look Julius! she says happily.
I get you postcards today.
From the US it looks like.
It is a picture of the Statue of Liberty.
United States of America
it says with red text over the image.

Julius puts the postcard in his pocket
and start to mop the little path
up the mountain to his home.

He sits down in the kitchen with a cup of coffee.
It is a bit solemn to get a postcard
and letters nowadays.
He has understood
that it is e - mail as public
men he has no computer.
It has never been because he got sv.

Hi Julivs! Here in America, we have the iron broth
The sea is rantastic and the people so friendly_
Hope you have that bra.
Kram, Ella and Sigge

it is neatly written
on the back of the card.

Ella is Julius's sister and Sigge her husband.
They travel quite a lot.
Julius is not jealous,
he says that it seems difficult to travel.

All bags, crowded on the flight. Stand in long queues.
Foreign food and language he does not understand.
Julius is best at home. Here on the island.

He turns on the radio. There is talk
about the duvet and the daughter, about the flowers
to be planted now this spring. That people
have to drive more slowly on the highway.
Suddenly they talk about the lighthouses in Sweden.
Julius turns up the volume
on the old radio so it peels in the kitchen.

- It's really crazy
to keep the lighthouses.
Lighthouses may be romantic
but they are often found on animal land.
Land that rich people should buy.
They can afford to build houses near the sea.

So says an expert who sounds important in the voice.
Julius turns off the radio.
He feels angry and annoyed.
What would it look like if all four years disappeared?
They are big and white, in the middle of the sea.
Admittedly, no firefighters are required anymore.
The lighthouses are automatically managed.
Men Julius in a different way
making sure everything works.
That all lamps are lit.
for example.
That things do not blow.
And if he is not required here,
where will he go then?

He goes to the lighthouse.
He goes there at least once a day
to see that everything is right.
He history of his guy.
It smells good of wood
and the sea in there.

If you go all the way up a spiral staircase
you look out over the whole North Sea.
In front of the big round window is a chair.
There he usually sits and looks and thinks.

He looks out through the lighthouse's round window
and sees a kayak a bit out in the sea.
There must be someone who does not know
he thinks it will be a storm.
He sees dark clouds approaching
on the horizon and remember
that his bedroom window is open.
Best to go up and close the window
within the rain, he thinks.

On the way up to the house Julius turns around
and sees that the kayak has come closer.
There is a red-haired woman in it.
The boat is heading straight towards the island.
He hurries up the ladder.

She's not on her way here?
What is she going to do here?
He doesn't want strange people
on the island. He wants to be alone here.
He sees that the woman has seen him.
She waves one arm.

Julius hurries into the house
and closes the door.
He sees the woman smoothly steering the kayak
at his little jetty.
She jumps out and ties it
with a strong rope.
She seems as strong as a man,
thinks Julius.

The woman begins to walk up the mountain.
She comes closer with definite steps.
She walks all the way
up the hill to his house.

Julius thinks she looks angry
and he hides behind the curtain.
He can see how she looks inside
through the kitchen window, he stands completely still.
Soon it knocks on the door.

- Hello? I need to talk to you,
she shouts through the door.
Her voice sounds thorny
like a thistle, Julius thinks.

Carefully he opens the door and looks out.
The woman's hair is fiery red close up.
Her eyes are narrow
and she holds her hands firmly in the sides.
She has gone up the hill fast
and doesn't even look tired.
She looks really angry.
Julius wants to close the door again.

- Why are you running and hiding
when you see that I am coming, she mills.

Julius looks down at his socks.
The socks have a hole in the front
and the big toe looks out. He's ashamed.
It will be quiet for a long time.

- I was just going to ask if I can put up
my tent here on the island, says the woman.

She sounds a little less angry now.
She looks curious.
Her eyes are very green.
She reaches for her hand.

- My name is Gun, I'm an adventurer, she says.

Julius doubtfully takes his hand.

She has whiskers in her hand.
Like a rough worker.

- Julius, the lighthouse keeper, he says
and feel stupid.

- Tents can be done
but it will be stormy tonight
so I don't know how appropriate it is,
he mutters.

- Oh, I'll be a little stormy.
I have a good tent and sleeping bag.

Julius wants to say it's not possible.
That she has to give up.
But he understands that it is illegal.
The right of public access applies to everyone.
Also on the island.
Everyone has the right to be in nature.

As if Gun could read thoughts, she says:
- Yes, I'm not really here
to ask about praise.
Just thought it would be nice to
introduce themselves.

She's on her way out the door again
and Julius doesn't make any sense
to say. He sees how she goes down to the boat
and start setting up a tent.
It is difficult because it blows a lot now.
Julius puts on the sea weather report on the radio:
Prospects for Wednesday night.
Southeast turning to the west,
fifteen to eighteen seconds.
Thursday morning waning.

At ten o'clock the decker is on television.
Julius and the cat Albin
want to go to bed.

The rain drops on the box
and the wind howls outside.
In the strong light of the lighthouse
Julius can see the tent.
It's still in place
but it seems the wind is pulling in it.
Julius can't help but wonder
whether the tent should hold.

Darkness settles over the island.
The lighthouse spreads its warm light
over the troubled water.
The wind winds around the house knot
and the rain hits the ceiling.
Julius can't sleep.
He lies awake wondering
how Gun has it in the tent.
He twists uneasily in the bed.

In the tent Gun is also awake.
This is the first time she has camped alone.
The only time she has pitched before
was when she was in camp with the school.
Then she was only ten years old.

She remembers that she thought
that it was uncomfortable and cold.
She struggles with feeling adventurous
and strong but she freezes
and feel pitiful.
It's raining in the tent.
She thinks about going up and asking
if she can borrow Julius kitchen sofa.
But she is too proud. She has boasted
and said she's an adventurer.
God, so stupid.
That she can never keep quiet,
she thinks now.

bathrobe

Early in the morning, before 5 o'clock,
knock it on the front door.
Julius has slept poorly
and turned and turned many times.
He sits up in bed with a jerk.
Albin is at the foot end
and glares at him.
He's not used to it
that Julius gets around in bed
and disturbs his night's sleep.

Julius gets up and opens the door.
Out there stands a deep wet Gun.
She shivers with cold.
Without a word, she passes him
and into the heat.

Her sleeping bag drops
forming small puddles on his floor.

- The tent would be rainproof, they said!

She can't say any more
before disappearing into the toilet.
Julius hangs the sleeping bag
in front of the stove. Julius goes out into the kitchen
and turn on coffee.

In the bathroom, Gun turns the water out of her hair.
It drops into Julius's bathtub.
It's an old tub
with brown stripes after rusty water.
On the wall sits
a framed black and white photo of the lighthouse,
it seems to have been taken a long time ago,
thinks Gun.

Carefully she opens the bathroom cabinet.
She wants to see what Julius has in there.
There is only one toothbrush on a shelf,
toothpaste, a black comb
which lacks several teeth and a deodorant.

A simple man, Gun thinks.

On the wall is a rusty bathrobe
neatly hung on a hook.
Gun smells on the bathrobe.
It smells faintly of chef coffee and wood stove.
She decides quickly.
She pulls it around her body. She thinks
that Julius may actually lend his bathrobe
otherwise she will not stop freezing.
Then she will surely get sick.
She finds a pair of socks
in a corner. She's wearing them too.
She hates to freeze.

When Gun comes out, Julius looks
that Gun has borrowed his clothes.
Both his bathrobe
and his worn out old socks.
He is both shy and surprised
and don't know where to look.

- I hope it's okay. .. asks Gun.

Julius just nods.
He gets shy when he sees Gun
has put on his clothes.

- Coffee? he asks briefly.

"Yes, thank goodness," Gun says
and suddenly looks really happy.
She sits down in the kitchen sofa
and pats Albin.

Julius pours coffee
and takes Mariekex out of the closet.

- Unfortunately, nothing more fun,
he says.

Gun smiles and dips a biscuit in the coffee
so it gets soaked and half falls
to the bottom of the coffee cup.

- I love Mariekex.
Particularly dry.

Julius is a little scared to have
a stranger in his house.
It's early in the morning
and here stands a woman he does not know.
In his bathrobe!

He wants her to go.
He wants to sit in front of the wood stove
and trash coffee and pat the cat.
Watch the sun rise in the sky.

- Had I had a better tent
had I managed it, says Gun.
I'm probably not that tough
as I would like.

- I thought you were an adventurer
says Julius a little judiciously.

Gun smiles neatly.

- So I call myself after the divorce.
You understand I was married to Åke,
a really boring type.
He never wanted to do anything.
Now that I am alone, I take care
to do exciting things.

For example, paddling a sea kayak!
I've bought roller skates too.
I started practicing outside the garage.

Julius sits quietly.

- Åke was so boring, Gun sighs
and continues:
He never wanted to travel
or invent something fun.
Just mecca with cars
or play on horses.

Julius screws on himself.
He feels uneasy.
He doesn't know Gun
and now she tells a lot
about her husband.
He does not like
to hear others talk about their lives.

Maybe she thinks he does too
should start talking about his life now?
He thinks.

- Now that we are separated I feel
not old anymore. Do you understand?
says Gun and looks with big eyes
on Julius.

Julius shrugs his shoulders.
He doesn't know what to say.
He is above talking
and he doesn't know Gun.
Julius doesn't like life
is a lot to think about.
It is what it is.

Gun stares at him.
Her eyes are clear and strong
but she looks tired.

She can't have slept much tonight,
thinks Julius.

But she continues to talk:
- There's so much to discover,
she says and yawns.

Julius feels pressured.
He fumbled with the coffee cup
and feels that he is blushing.
When he looks up he sees
that Gun is closing his eyes.
She has fallen asleep
with his head against the wall
and the spinning Albin beside it.

Jeez, she has fallen asleep, Julius thinks.
He doesn't know what to do.
How is he going to get rid of her?

Julius sits in his usual place
at the kitchen table and trying to solve
a crossword in the magazine Land.
But he has trouble concentrating
because Gun snores.
Julius has never met a woman like her.
Not because he met
so many women at all.

He never got married.
He had company with a girl
when he was around twenty years old.
Her name was Amanda
and had round nice cheeks
and an infectious laugh.
Julius liked her a lot
but it ended after a couple of years.
Amanda wanted to get married
but Julius thought they should wait.

He wanted to be a complete engineer first.
And he wasn't done with the training.

Amanda didn't have the patience to wait.
She ended a year and a half later
Julius read in the newspaper
that she had married a military.

There was no more girlfriend.
He always felt shy
together with women.
Actually, it was the same with friends.
He had a few friends
when he was young.
But he was bad at calling
and seek them out.
So they disappeared one by one.

Actually, Julius thinks,
I'm probably a really boring guy.

Certainly at least as boring
like Guns former man, Åke.
Julius dislikes both cars and horses.
He is content with his guy, his cat
and their crosswords. If the radio works
and the coffee is good, he needs nothing more.

Julius looks at Gun
snoring with open mouth.
Think about someone who knows him
had seen that there was a snoring woman
with reddish hair in his kitchen.
Wearing his bathrobe and socks.
His sister Ella had been happy.
She always chats about how alone
he must be on the island.
And how many women
that would be overjoyed
if they managed to catch him.
Julius doubts this.

Twenty minutes later
Gun wakes up with a jerk.
She opens her green eyes.
For a moment she looks confused.
But then she remembers where she is.
She sighs heavily and looks out the window.
The sky is light gray and the rain has stopped.
It looks as if the sun will soon begin to shine.

- Today is nice weather, says Julius.
Perhaps it is best that you go before it changes.
So the weather. But Gun just sits.
She doesn't seem to want to move,
thinks Julius.

He continues with his crossword
and thinks he may well wait for her.
If nothing else, she learns to be hungry
and he has nothing to offer.
Just dry biscuits.

The stocking he should have for dinner
just enough for him and the cat.

- What are your dreams?
Gun asks suddenly.

Julius doesn't know what to answer.
Dreams?
He has no dreams?

- I just want to live in peace, in peace and quiet,
he says.

Gun shrugs.

- Well, that's a kind of dream, I guess,
she says, smiling. My dream is
to dare to do everything I want before I die,
I never want to stop being curious
in other people and places.

Julius starts to get angry.
He has not asked Gun
what she wants and doesn't want.
And she just talks all the time.

He says aloud:
- But I'm not curious.
I don't want to try new things
or meet a lot of people.
I want it as I've always had it.

Julius feels he has to defend himself.
Stand up for their right to live on an island.
Alone. Without harsh people.

Gun nods.

- Okay, that's your choice. But before
I am leaving, may I invite you
on a kayak trip? As thanks for the breakfast?

Her green eyes meet Julius gray.

- Take me around the island.
It's a double kayak
and you can sit where I usually have the tent.

Julius knows how he is
gets nervous in the stomach.
He frowns worriedly.

- I'm not a boatman.
I just like the water from land.

- But you can try?
ticks Gun.

Julius doesn't have the slightest desire

to get into a kayak with Gun.
He wants her to leave.

He wants everything to be as usual.

- Please? try Gun. Just a little ride?

- I'm not going to put myself in a boat,
says Julius and hears himself how angry he sounds.
Gun sighs and gets up.

She rolls up her sleeping bag. Takes their clothes
that Julius has hung in front of the fire.
She goes out into the bathroom and changes.

- You sound just like Åke,
she says when she comes out again.

Julius doesn't want to hear that.
He doesn't want to be as boring as Åke.

Gun is ready to go.
She puts her hand on the door handle,
turns around and says:

- Hi, and thank you for drying me here.

Julius shakes himself.
Standing up and nuts:
- Okay then. I follow that well.
But only on a short trip.

world house

The sun warms their faces
as they go down the cliffs.
Gun carries the tent and Julius her sleeping bag.
He feels shy but also furious
when he thinks about kayaking
with a stranger.

Julius thinks it feels silly
to crawl down into Gun's kayak.
He gets to bend over his entire long body
to get it down the hole.
Is it really possible to sit like this without tipping?

He sits behind Gun
and looking steadily at her red hair.
They slide out on the mirror-shiny water surface.
A sea bird glides past them
and lands on the water.
A bit away you hear a squeaky engine
from a leisure boat.
Gun paddles calmly and steadily.
Julius tries to do the same as Gun.
It's actually going really well.
It's even a little fun.

They are getting farther out on the water.
The island with the lighthouse and Julius house
will soon only appear as a dot far away.
Gun shouts without turning around:
-Should we go to the neighboring island and have lunch
at the Inn? I invite!

Julius hesitates.
Eat lunch?
Get invited?

Sit opposite Gun with the red hair
and have to look into her green eyes
for an hour.
Safe to do away with?

What if she asks which books
he reads or what movies he enjoys.
He never remembers that.
Or if she asks him
to tell you something funny.
He gets scared.
They would just go around the island.

- Well. .. I don't know, Julius mutters.

- Why not? What should you do important?
if you don't have time to have lunch? Gun asks.

Julius doesn't come up with anything to say.
He has not planned anything in particular.

He does what he usually does every day.
Cook some food, talk to Albin,
solve the crossword, listen to the radio
and maybe see a dick on the TV.
Take an evening tour of the lighthouse of course.

Then he comes on
that he may not need to answer.
He can just sit still and pretend
as if he had not heard her question.

So he usually does
when Ella asks different things
and he doesn't want to answer.
For the most part, it works well.

But Gun certainly won't give up.
She will surely hear a reply.
Now she turns around
and stares at him.

The kayak swings.
And he gets scared.
For the kayak to tip over.
And for her look.
She stares at him.

- Huh? What else would you do?
Do you have to eat?

Julius doesn't want to.
He just wants to go home.
Heat a can of soup
or open a jar of herring.
Eat it alone in front of the wood stove.
Peace and quiet.

Gun splashes water on him.
She seems to be in play humor.
Julius must close his eyes
so as not to get salt water in the eyes.

He understands that Gun will fight
for him to come along. He gives up.

- Okay then, says Julius.
We go well and have lunch then.

- Fine, says Gun.
Hope it's something really tasty
and exciting on the menu.

Julius sighs.

They add to the jetty
and enter the nice inn.
Julius has never been there before.
The waiter shows them to a table by the window.
It is beautifully made with
white cloth and silver candlesticks.

It looks like a great place,
Julius thinks and looks down
on their tiny dirty carpenter's pants.

Gun sighs and smacks.
She seems to like the view.
Julius thinks the view from his own island
is at least as nice.
But he doesn't say anything.

On the menu stands the Sea Wallenbergare
with lobster sauce.
To this is served a potato pastry.
It sounds expensive and remarkable, Julius thinks.
It feels uncomfortable for Gun to pay.
He doesn't even have any money with him.

A courtier arrives
to their table. He has a black apron
with a large white crayfish on the chest.

Gun orders two day's lunch
and ask for a wine to match.
The principal suggests a wine
with a French name.
Gun says it'll be fine.

He goes and fetches the wine
and then pours a splash into Gun's glass.
She flushes it around in her mouth
and nodding contentedly.

"Excellent," she says and the principal
wields both Guns and Julius glass.

Julius is not used to drinking wine
but it tastes good, he must admit.

It feels unusual to sit
at a fine table setting
and drinking wine with a stranger.

But not at all as unpleasant as he had thought.
It's actually exciting.
It feels different than sitting on the lighthouse
and loose crosswords.

Gun looks out over the sea.

- Imagine what wonderful places
there is on earth.
Most of us only get to see some of them.
I mean, everyone goes to Thailand.
It's probably fine.
But how many see this sea?
The sea on the west coast is fantastic,
says Gun.

Julius hasn't thought of it.
But suddenly he comes
to think of his sister
and the postcard he just received.

- Or New York, he says.

Everyone seems to want to go to New York.
My sister and her husband

is there now.

Gun giggles.

- Yes, to America

every man seems to want to go.
It has never attracted me then.
That was the only thing Åke was talking about
when we were going on vacation.
We can't go to America
and look at fancy cars,
he said evenly.

Gun snorts on mouth.

Suddenly Julius feels a little sorry for boring Åke.
He must have had a hard time with Gun.

The food comes in. Julius must admit -
that it tastes wonderful.
They are quiet and eat for a while.
Julius starts to feel relaxed.
It's nice to sit here,
Eat slowly and look out over the sea.

At the table next to you is a couple in love.
Julius thinks about what it would be like
if he and Gun fell in love.

He quickly turns away the silly thought.
Trite on himself.
What will he do with a romance?
That kind of shit.

Gun pours more wine into the glasses.
Julius thinks they should drink slowly
so they don't overturn the kayak on the way home.

- It's sad to be alone, Gun says.
I mean Åke wasn't much of a company.
We liked just about everything.
We never wanted to do the same things.
Yet. .. he was there.
He sat there in his chair in front of the TV.
He complained that the food was poorly salted
and he drank his morning coffee every morning.
I still make a whole jug of coffee.
Although I am alone.
I'm used to being two.

 Julius shrugs his shoulders.

 - I enjoy being alone.
I have lived alone throughout my adult life
so I know nothing else.

Gun looks at him with kind eyes.

Julius wonders if she feels sorry
about him or maybe she actually is
like him a little?

- Who are you talking to all the days then?
asks Gun at last.

- Albin, my cat, replies Julius.

- Do you get any good answers? laughs Gun.

Julius thinks.

- Yes, I think so.
Though the best answers I get
when I talk to myself.

They laugh together. It feels good
to laugh with someone.
To laugh together with Gun.

After lunch they take a walk
on the rocks. Gun is holding steady
under Julius's arm, her red hair
glows like fire in the sun.

- I'll push you home.
But I would like to see your guy
before I go home.
I've never seen a guy from the inside.
It would be fun to do,
she says.

"It should go well," says Julius.

He is glad she wants to see the guy.
He gladly shows it.

Sjömanshustrun

They paddle home to Julius Island.
He feels calm
and a little tired of the food and the wine.
Preferably he had taken a nap
but it's not possible when Gun is there.

They go into the guy. Julius sees that Gun
is impressed by the building.
Her eyes glitter like a child.
She asks about many things.
Julius can answer everything.

He decides to tell the story
he usually tells school kids.
They sometimes come to visit his lighthouse.
The story of Adelina.

She was the wife of a sailor.
Then she became a sea ghost.

- Very long ago, certainly a hundred
years ago, a sailor's wife lived here on the island.

Julius begins to tell in a calm voice.

- She lived with her husband
and their seven children in the house I live in now.
That was before the lighthouse was built.

He sees that he has captured Gun's interest.
She sits down in the armchair
at the round window. Julius sits down
in the armchair opposite and continues:
- The seaman's wife was named Adelina.
She was very kind and nice
and there was none in all of Bohuslän
who could clean fish like her.

- No wonder that the sailor
fell in love with her, Gun said.

- One day the sailor didn't come home.
Adelina went back and forth anxiously
in the cottage. Sailor, by the way
his name was Harry, be very careful
to be on time. He was a man
that you could set the clock after.
So it was no wonder
that she was worried.

Adelina looked worriedly over the sea.
Once a minute she ran to
window, looking for Harry
and his boat.

She had to put the kids down
but was constantly sick of worry.
When the children had fallen asleep, she decided.

She took the little squirrel
and went out to sea to look.
The water was shiny and still this evening.

The full moon shone brightly
and reflected beautifully in the dark water.

When she had rotted for a while

she suddenly saw an oak coming towards her.
Someone sat in the bow and rowed
but she could only see a shadow in the dark.

"Excuse me," Adelina shouted across the water.
Have you seen my husband?
He drives a fishing boat out here
and would have been home
several hours ago.

The shadow in the other boat did not respond
but stopped to rest.

His boat was now completely still in front of Adelina.
Suddenly he pointed up
towards this cliff where the lighthouse is now.

Adelina thought it was uncomfortable
and asked again:
- Have you seen my husband?

Without a word, the shade turned the boat around
and disappeared over the water again.

Adelina was now both scared and confused.
She decided to row back to the island
and wait for Harry at home.

And can you imagine,
when Adelina opened the door to the cottage
Harry sat there. In front of the wood stove
with two kids in the lap.

He told Adelina
that he got wrong on the boat
and pushed further and further out to sea.
At the same time, the weather had gotten really bad.
The rain was falling east and it was hard
to see something other than waves.
But suddenly he had received help
of a shadow in an echo.
The shadow had piloted him
all the way in to land.

He had never known who the shadow was.
As soon as he arrived
the mysterious shadow disappeared.
Maybe it was just a helpful person.
Or maybe it was an angel.

You were never told. But after that it became
decided that a lighthouse would be built on the island.

The lighthouse would help sailors find the right one.
The guy was going to be a memory
by the secret helper.
That's why the lighthouse is also called:
The secret helper.
And people tell
that they have seen a troubled woman,
wander around here on the island.
It is said that it is Adelina
which warns sailors from going out
with the boat in bad weather.

Gun looks at him for a long time.

- You are an incredible storyteller!
I could sit here
and listen all day, she says.

Julius is delighted with the praise.

But he doesn't dare show it to Gun.
He looks down at the floor and says:
- Ash, that's just a story.

It's time for Gun to go home.
The afternoon sun is shining on the island and on Gun.
Suddenly Julius gets scared
that he should never see her again.
They hug, it feels awkward and a little stiff.
But nice, Julius thinks.
Maybe he should hug more often
but he can't think of anyone else
he would like to hug. Someone other than Gun.

- It would be nice to meet again,
do not you think? You could come
and greet me? says Gun suddenly.

Julius thinks he doesn't know
so much about Gun.
He knows she calls herself an adventurer,
that she has been married to a boring Åke
and that she wants to travel.

- Where do you live then?
he asks anyway.

- In the forest outside Kungälv.
If you take the bus there, I can pick you up.

Julius tries to guess how Gun lives.
In a small apartment maybe?
A townhouse?
Or maybe a villa with a large garage
where Åke got his place
with all their American cars?
He thinks she has nice furniture,
many plants and strong colors.

- Yes, Julius says, nodding.
It had actually been really nice.

- Look! You dare to be a little adventurous anyway.
Meet with a stranger.
She laughs out loud.

Julius has never met anyone before
who talks and laughs as loudly as she does.

- See you again soon!

Gun smiles at him.
She looks friendly and determined
at the same time.

- I like to do that when there is an opportunity,
says Julius.


- Will be an opportunity, giggles Gun.
You don't have a splash to do on the days
so don't try, she says aloud.

Julius laughs. She is right.
He doesn't do so many things these days.
The school children only come to visit
A few times a year.
Obviously he has time to greet Gun.

Julius accompanies Gun to the kayak.
He carries her tent and her sleeping bag.
Then he helps her
to pack the things in the kayak.

Soon she slides out onto the mirror shiny
water. He waves at her.

- Thanks for a wonderful day!
You're an exciting man Julius, Gun exclaims.

Soon she is a little dot out on the sea.
Julius feels happy.
Gun thinks her husband was boring.
But she thinks Julius is exciting.

- Can you imagine Albin,
he says several times during the evening.
She thinks I'm exciting!

Albin doesn't look very impressed.
She just keeps licking her paw.

The phone number

In bed at night,
after the late dick on TV,
lies Julius and ponders.
He thinks about life.
He counts and thinks,
turns and turns.

I've lived for over fifty years,
He thinks.
And the last thirty years
have looked the same.
I've lived my days
in much the same way.
Maybe it's time now?
Time to do something else?

A few days after the meeting with Gun
comes his sister Ella
and her husband, Sigge, visiting.
They lift as usual with the mail boat.
They bring American cookies to Julius
and a t-shirt with print on the chest:
In LOVE USA it says on the sweater.

He thinks he'll never get it
to put on.
But he doesn't say that.
They drink coffee and eat the sweet cookies.

Ella and Sigge tell stories about their journey.
Julius talks about Gun.
He also wants to tell you something exciting
for once.
He is tired of always listening
other people's stories.


Ella immediately starts asking about Gun.
What did she look like? Was she thick?
Maybe she wanted Julius money?

Sigge thumps Julius in the back and smiles.
Julius thinks about Gun saying
that he is a good storyteller.
So he starts to tell them how they took the kayak
and paddled away together.
That they ate lunch at the inn.
Shared a bottle of wine and talked about life.

Ella gets upset. She's forced
to take a bag of Samarin gastric medicine
from Julius's pantry.

- Wine? she yells.
You never drink wine, do you?
Did she try to sweep you under the table?
Did she want your money?

Julius feels hurt.

- No, we had a good time. And by the way,
what money are you talking about all the time?
I have no money.

Ella snorts on her mouth.

- No, but you have seen Farmer looking for a wife
on TV. Women seeking happiness
and a nice house to live in.
She has probably gone by in the boat
and seen your nice house. What do I know?

Sigge interrupts her.

- But why are you saying so? Why would
a woman may not be interested
by Julius? Why would she just
want his house? Now you are mean.

Ella calms down.
She sweeps her stomach medicine
and pats Julius on the cheek.

- You are my little brother
even if you are an old man.
I don't want you to feel bad.

Julius says she doesn't have to worry.
And the rest of the evening they have a nice time
with card games and brandy.
Julius laughs more often than usual.

Sigge and Ella return to town
by mail boat the next day.
Julius and Albin will be alone again.

The next day he brings out the note
he got from Gun
with her phone number on.

He sees that she has written there
their address as well.
He turns and turns on it.
Lay it on the table
while he is making coffee.
Looking at the note as he drinks his coffee.
Takes a walk while her patch
is left on the table.

He tries to think of something else
but a red caluf and a pair of green eyes
is in his head all the time.

Julius goes in again and takes up the note.
He raises the phone
and start dialing the number.
Then he gets scared and hangs up
before it rings. He talks to Albin
who glares at him
and says he's a real coward.

Julius sees that the mailboat 
is on its way to the island.
Without thinking anything more
he puts on his finest clothes.
A pair of clean pants and a white shirt.

He just has time to step on board
on the boat that goes to Gothenburg and Gun.

---

2019 | Roy Francis